byEmschen       Vi som bloggar här       Kontakta oss

En app

7 juni, 2016 av jenny Inga kommentarer

Som håller reda på hur stor del av världen man besökt – ganska onödig haha men lite rolig ändå. 

Den jag använder heter ”Been” men det finns säkert en massa olika. Denna är enkel så det var nog därför jag testade den. Men jag inser ju att jag har mycket kvar haha! 😄 


Jag har mest rest i Europa, delvis för att det är enkelt och går ganska snabbt men oxå för att jag oftast då kan resa fler gånger per år än om jag ska ta en lång och dyr resa. Plus att det finns mycket jag vill se i Europa. Jag har tex aldrig varit i USA, så det står ju på listan. Men det är mycket på listan – men än så länge har jag inte skrivit ner listan på pränt, tror jag kommer att fylla på den i snabbare takt än jag bockar av haha! 

Snart… 

6 juni, 2016 av jenny Inga kommentarer

…är det dax för nästa resa, äntligen! Jag ska åka till Gran Canaria. Har aldrig varit där förut, men ser fram emot sol, bad (förhoppningsvis varmt nog i vattnet för denna badkruka), goda tapas och avkoppling. 

Tanken med denna resan är ren avkoppling. En solstol och en hög med pocketböcker. Men jag har köpt en guidebok (älskar guideböcker) som jag bläddrat lite i och jag tror nog att nån utflykt kan nog få mig att slita mig från solstolen. 🙂 


Att ha en resa att se fram emot är helt underbart! Det lyfter humöret. 

Att vara lycklig

15 maj, 2016 av jenny Inga kommentarer

Jag undrar hur många som skulle svara att de anser sig vara lyckliga om man frågade. Jag tror inte ens att jag vet hur det känns… Jag har kanske upplevt korta stunder av lycka men jag anser mig inte vara lycklig ”till vardags”. Just nu känns det nästan som det motsatta… 

Just nu är jag i en svacka. Det grå verkar omringa mina tankar. Och då får jag oxå dåligt samvete, för jag känner mig otacksam för det som jag faktiskt har. Men känslan av tomhet, ensamhet och ”ska livet vara såhär” vill inte släppa taget om mig. 

Men så försöker jag tänka, vad skulle få mig att mig gladare, mer tillfreds. Och det deprimerande är att jag vet inte! Jag vet inte vad mitt drömyrke skulle vara, jag vet inte var jag skulle bo för att må som bäst, jag vet inte vad jag ska göra åt saken… Och det är fan inte upplyftande det heller. 

Men jag är i alla fall övertygad om att jag kommer upp ur denna svackan oxå. Det brukar jag göra. 

En födelsedagspresent 

27 april, 2016 av jenny Inga kommentarer

Jag gillar att köpa födelsedagspresenter, även till mig själv. 🙂 Om jag hittar något jag gillar brukar jag köpa både julklapp och födelsedagspresent till mig själv. 

I år var min tanke att jag skulle unna mig ett par söta, rosa skor med klack. Men nu ser det ut som att de är slut i min storlek. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska köpa till mig själv. Har funderat på en tavla från Studio Edin så den jag har får sällskap. Men nu är jag ju lite inne på rosa skor så jag funderar på att titta runt efter ett annat par… Kanske nåt att göra på fredag efter jobb eller i helgen. 🙂

En självplågare

26 april, 2016 av jenny Inga kommentarer

Jag är ganska bra på att plåga mig själv. Oftast är det tankar jag ältar, misslyckanden som jag upprepar för mig själv, men oxå fysiskt. Som idag, slog jag i huvudet, det gjorde ganska ont fast jag tyckte att det verkade inte så hårt, men sen under kvällen har jag flera gånger petat på stället där jag slog mig för att om och om igen konstatera att det fortfarande är ömt! Jag gör likadant med blåmärke – petar och, Aj! Konstaterar att jo, fortfarande ömt. 

Varför gör man så? För att kolla vad man pallar med, testa smärttröskeln, för att se så att allt fungerar? 

Jag är en sån som inte kan dra av ett plåster i ett snabbt ryck, jag gör det sakta. Kanske därför jag inte tycker att vaxa benen är nåt för mig haha! 

Att längta bort

25 april, 2016 av jenny Inga kommentarer

Åh va jag längtar bort! Regnet trummar mot rutan, det är bara några få plusgrader – typiskt aprilväder alltså. Men jag längtar efter att resa bort, slippa vardagens rutiner, slippa gå till jobbet där det känns så rörigt just nu. Jag längtar efter att få ta sovmorgon, få se nya saker, känna solen mot mitt skinn, känna att jag inte styrs av klockan utan efter infall jag får, prata med nya människor etc. 

Just nu är jag inne i en period där jag känner mig ganska ensam. Att resa bort från dem som faktiskt är ärliga med att de vill umgås med med hade nog inte minskat känslan av ensamhet – men det hade distraherat en del. 

Tanken på att flytta från min stad, kanske till o med från landet har satt sig som ett litet frö i mitt inre. Tidigare hade jag viftat bort det, kanske när jag blir pensionär tänkte jag innan, men nu skaver det lite lite där inne. Men för nu får det marinera i lugn o ro. 

Jag har åtminstone en resa inbokad att se fram emot, jag ska åka till en solstol på Gran Canaria. Jag har aldrig varit där, men ser fram emot en lat vecka där jag kan ladda batterierna. 

Begravning

24 april, 2016 av jenny Inga kommentarer

Det är aldrig roligt att gå på begravning, men det är ju inte därför man går dit… 

Jag ville ta avsked av min goa kollega som jag saknar. Jag ville visa familjen att vi var många på jobbet som uppskattade och tyckte om honom. Och jag ville visa min respekt. 

När jag satt på begravningen så kom jag på mig själv att tänka – ligger han där i kistan? I vilken ände har han huvudet i så fall? Hur ligger hans armar? Märkliga tankar som dök upp i huvudet. Jag kan inte på nåt vis i världen föreställa mig att om jag skulle lyfta på locket så skulle där ligga en kropp efter någon jag känt! Det känns så märkligt! 

Men sen försvann de tankarna när offecianten pratade om våra minnen av honom, och att vi skulle dela våra minnen med varandra och fortsätta ha honom hos oss. Det var fin musik genom hela begravning och några låtar grep tag i mig och fick tårarna att rulla. Men det fick de göra. Jag brydde mig inte. Jag sörjde min fina kollega. Jag sörjde att livet är orättvist. Jag sörjde att jag aldrig får höra hans skratt igen, eller se han roade min när han bjöd mig på snus. Det är helt enkelt lite tråkigare här nu när han inte är med oss längre. 

Att klä sig inför en begravning…

20 april, 2016 av jenny Inga kommentarer

…är inte alltid helt lätt! Svart är ju klassiskt, och visst det funkar med helt svart klädsel – men det gör ju tillställningen ännu mer dyster tycker jag. Men visst, om det är en äldre, traditionell person sol begravs, så kan det vara att visa respekt för den personen som förs till sista vilan. Men när det är en yngre person så tycker jag att lite ljusare klädsel är nåt jag föredrar. Och särskilt när det gäller barn – nästan så ljust som möjligt…

Jag har märkt att blått är en bra färg. Tex en mörkblå klänning funkar ju utmärkt, den är inte lika dyster som nåt i svart men ändå respektfull på nåt vis. 

På fredag ska jag på begravning. Det är en kollega som jag arbetat med i 9 år som ska föras till sista vilan. Eftersom han var en levnadsglad person så vill jag faktiskt inte ha genomgående svart på mig. Nu blir det nog så att det blir en svart klänning, men den har ett diskret mönster framtill som bryter av, och det känns bättre än helsvart. 

Det är första gången som jag ska gå på en borglig begravning. Antar att det inte skiljer så mycket förutom att det inte är någon präst där och förmodligen inga psalmer. Så kanske lite kortare cermoni. 

Det som jag tycker är värst med begravningar är att det blir så otroligt tydligt att vi kommer inte att ses igen! Jag kan inte ta upp telefonen o slå en signal. Och han kommer inte sitta där vid sitt skrivbord mer. Men jag får trösta mig med att han nu slipper att ha ont, han är fri och jag tror han är lika busig där han är nu som han var här hos oss! Vila i frid Saltan!

Förväntningar

17 april, 2016 av jenny Inga kommentarer

Jag tror alla har förväntningar, både på andra människor, på sig själv, på händelser och på en massa annat. 

Ofta tror jag att mina förväntningar grundar sig i hur jag själv skulle göra eller agera. Men jag måste försöka inse att andra ser inte saker på samma sätt som jag gör, och därför måste jag sänka mina förväntningar. För så många gånger har mina förväntningar blivit nedrivna och grusade och jag står kvar, besviken. 

Jag har börjat inse att jag i många fall bryr mig mer om den andra människan än vad den gör mig, och det märks i att jag är beredd att göra betydligt mer för den andra personen än vad den är beredd att göra för mig. Men jag får kanske skylla mig själv lite oxå – för hur många gånger ska jag stå där besviken och ledsen och ändå tro att det ska bli bättre nästa gång, att de ska bry sig mer eller lägga ner mer tid nästa gång. 

Jag borde väl helt enkelt sänka mina förväntningar – eller försöka att inte ha några alls, men det är inte så lätt att tänka om alltid. 

En massa val

12 april, 2016 av jenny Inga kommentarer

De preliminära planer jag hade inför min semester verkar inte bli av, så nu behöver jag tänka om. Men oj vad många val som det finns nu och det gör mig lite förvirrad haha. Tar det dock med ro, tror det faller på plats. 

Funderade först på om jag skulle försöka hitta en billig solresa. Sen funderade jag på London (såklart) och kanske åka ut från London, antingen över dagen eller en eller några nätter på annan ort, för att se lite mer av landet. Men sen har man ju mycket trevligt i närområdet, Köpenhamn o Danmark, Öresundsturen man kan ta med tåg/buss och jag vill se Möns klint. Sen hade det varit trevligt att åka till Stockholm el kanske Göteborg. Och Gotland – där har jag aldrig varit! Sen skulle jag vilja se Österrike på sommaren eller södra Tyskland… Och Spanien ät ju trevligt… Och Portugal… Ja, det blev liksom helt nya problem nu haha! I-landsproblem tror jag det kallas! 😄